—Scroll down for French, German and Swedish version—

Aaron Blank’s work explores states of tension, transformation, and structural imbalance, moments when something begins to shift: in the body, in space, in thought.

His practice poses questions about what happens when forms become unstable, when systems no longer hold, when clarity dissolves. He doesn’t work within fixed series, but creates individual pieces that return to recurring questions: What holds things together? What changes when balance gives way? And what kind of meaning can emerge in moments of suspension or transition?

Blank often works with materials that already carry a history things that circulate, are overlooked, or have been discarded. These are everyday fragments that he repositions into new states of tension. What matters is not their origin, but their potential for transformation: What has been is re-read, through gesture, structure, and spatial placement.

Light, shadow, and reflection are not secondary effects, they shift perception, open new readings, and change how the work is experienced in space.

Many of his pieces appear tense, fragmented, or suspended. They reveal processes rather than endpoints, structures that make their own becoming visible. They do not illustrate fixed ideas, but create conditions in which meaning can shift, unfold or remain unresolved.

Color appears in his work deliberately, not as decoration, but as a spatial intervention.
It serves not to create recognition, but to open rhythmic, conceptual, or compositional levels. Color is carefully chosen and always in dialogue with form, material, and structure.

Each work becomes a spatial investigation, an approach to contradictions, tensions, and material negotiations. Blank sees sculpture not as a finished object, but as a site of relation: between body and structure, between thought and material, between control and dissolution.

His works don’t offer answers. They invite you to remain with the question.

—Version française—

Le travail d’Aaron Blank explore des états de tension, de transformation et de déséquilibre structurel, ces moments où quelque chose commence à vaciller: dans le corps, dans l’espace, dans la pensée.

Sa pratique interroge ce qu’il advient lorsque les formes deviennent instables, lorsque les systèmes ne tiennent plus, lorsque la clarté s’efface. Il ne travaille pas en séries closes, mais conçoit des pièces individuelles qui reviennent à des questions récurrentes: Qu’est-ce qui maintient les choses ensemble? Que se passe-t-il lorsque l’équilibre se rompt? Et quel type de sens peut émerger dans les instants de suspension ou de transition?

Blank travaille souvent avec des matériaux qui portent déjà une histoire, des éléments qui circulent, sont négligés ou mis au rebut. Il s’agit de fragments du quotidien qu’il repositionne dans de nouveaux états de tension. Ce n’est pas leur origine qui importe, mais leur potentiel de transformation:
Ce qui a été est relu, à travers le geste, la structure, et la mise en espace.

Lumière, ombre et réflexion ne sont pas des effets secondaires, ils déplacent la perception, ouvrent de nouvelles lectures, transforment la manière dont l’œuvre s’inscrit dans l’espace.

Beaucoup de ses pièces apparaissent tendues, fragmentées ou en suspension. Elles révèlent des processus plutôt que des formes abouties, des structures qui rendent visible leur propre devenir.
Elles ne cherchent pas à illustrer des idées fixes, mais créent des conditions dans lesquelles le sens peut se déplacer, se développer, ou rester ouvert.

La couleur apparaît dans son travail de manière intentionnelle, non pas comme décoration, mais comme une intervention spatiale. Elle ne vise pas à créer de la reconnaissance, mais à ouvrir des niveaux rythmiques, conceptuels ou compositionnels. Elle est choisie avec soin, toujours en dialogue avec la forme, la matière et la structure.

Chaque œuvre devient une enquête spatiale, une manière d’aborder contradictions, tensions et négociations matérielles. Blank conçoit la sculpture non comme un objet achevé, mais comme un lieu de relation, entre le corps et la structure, entre la pensée et le matériau, entre le contrôle et la dissolution.

Ses œuvres ne donnent pas de réponses. Elles invitent à rester dans la question.

—Deutsche Version—

Aaron Blanks Arbeiten befassen sich mit Zuständen von Spannung, Wandel und strukturellem Ungleichgewicht dort, wo etwas ins Kippen gerät: im Körper, im Raum, im Denken.

Seine Praxis fragt danach, was geschieht, wenn Formen instabil werden, wenn Systeme nicht mehr tragen, wenn Klarheit sich auflöst. Er arbeitet nicht in geschlossenen Serien, sondern schafft Einzelwerke, die sich wiederkehrenden Fragen annähern: Was hält etwas zusammen? Was verändert sich, wenn das Gleichgewicht kippt? Und welche Bedeutung entsteht in Momenten der Schwebe oder des Übergangs?

Blank arbeitet meist mit Materialien, die bereits eine Geschichte tragen, Dinge die zirkulieren, übersehen oder ausrangiert wurden. Es sind Fundstücke aus dem Alltag, die er neu in Spannung versetzt. Nicht der Ursprung steht im Vordergrund, sondern das Potenzial zur Transformation: Was war, wird neu gelesen, durch Geste, Struktur und räumliche Setzung.

Licht, Schatten und Spiegelungen wirken nicht nebenbei, sie verschieben die Wahrnehmung, öffnen neue Lesarten, verändern den Raum.

Viele seiner Arbeiten wirken gespannt, fragmentarisch oder schwebend. Sie zeigen Prozesse, keine Endzustände, Strukturen, die ihr eigenes Werden sichtbar machen. Sie veranschaulichen keine festen Ideen, sondern schaffen Bedingungen, in denen Bedeutung sich verschieben, entfalten oder ungelöst bleiben kann.

Farben tauchen in seinen Arbeiten gezielt auf, nicht als Dekoration, sondern als Setzungen im Raum.
Sie dienen nicht der Wiedererkennbarkeit, sondern öffnen rhythmische, gedankliche oder kompositorische Ebenen. Ihre Verwendung ist bewusst gewählt und steht stets im Dialog mit Form, Material und Struktur.

Jedes Werk ist eine räumliche Untersuchung: ein Zugang zu Widersprüchen, Spannungsverhältnissen und materiellen Aushandlungen. Blank versteht Skulptur nicht als abgeschlossenes Objekt, sondern als Ort der Beziehung, zwischen Körper und Struktur, zwischen Gedanke und Material, zwischen Kontrolle und Auflösung.

Seine Arbeiten geben keine Antworten. Sie laden dazu ein, bei der Frage zu bleiben.

—Svensk version—

Aaron Blanks arbeten utforskar tillstånd av spänning, förändring och strukturell obalans, där något börjar vackla: i kroppen, i rummet, i tanken.

Hans praktik ställer frågor om vad som händer när former förlorar sin stabilitet, när system inte längre bär, när tydlighet löses upp. Han arbetar inte i slutna serier, utan skapar fristående verk som återkommer till gemensamma frågor: Vad håller saker samman? Vad förändras när balansen rubbas? Och vilken mening kan uppstå i övergångar och tillstånd av ovisshet?

Aaron arbetar oftast med material som redan bär på en historia, ting som cirkulerar, förbises eller har kastats bort. Det handlar om vardagliga fynd som han för in i nya spänningsförhållanden. Det är inte ursprunget som står i centrum, utan potentialen för transformation: Det som varit läses om genom gest, struktur och rumslig placering.

Ljus, skuggor och speglingar är inte sekundära effekter, de förskjuter perceptionen, öppnar nya läsningar och förändrar hur rummet upplevs.

Många av hans verk verkar spända, fragmentariska eller svävande. De visar processer snarare än slutgiltiga former, strukturer som synliggör sitt eget tillblivande. De illustrerar inga färdiga idéer, utan skapar tillstånd där betydelse kan förskjutas, utvecklas eller förbli olöst.

Färg förekommer i hans arbeten inte som dekoration, utan som ett sätt att placera, strukturera eller förhålla sig till rummet. Den används inte för att skapa igenkänning, utan för att öppna rytmiska, tankemässiga eller kompositionella nivåer. Färgen är noggrant vald och står alltid i dialog med form, material och struktur.

Varje verk utgör en rumslig undersökning, ett sätt att närma sig motsägelser, spänningsförhållanden och materiella förhandlingar. Aaron ser skulptur inte som ett färdigt objekt, utan som en plats för relation mellan kropp och struktur, mellan tanke och material, mellan kontroll och upplösning.

Hans verk ger inga svar. De inbjuder till att stanna kvar i frågan.